Visste ni att på varje hudflaga man tappar sitter det två små bakterier? Det vet jag. För vi läser mikrobiologi. Visste ni även att varje gång man skakar täcket eller puffar till kudden i sängen innan man går och lägger sig så bildas ett stort moln av bakterieprydda hudflagor som sedan sakta dalar ner mot sängen igen, eller ned mot golvet? Eller i värsta fall in genom näsan när man andas. Det vet i alla fall jag. För det sa vår fröken.
Samma kväll innan jag skulle krypa till kojs, insåg jag att mitt täcke hade korvat sig sen sist jag sovit. Av gammal vana tog jag tag i de två övre hörnen -och skakade.
Hade man kunnat spela upp följande scenario i slow motion hade man hört en mörk röst skrika:
- NÖÖÖÖÖÖÄÄÄÄÄÄEEEEEEJÄ, medan jag, klädd i nattsärken, rusade fram i slow motion-fart ut mot min lilla hall där man kan höra ett trögt "KLLLÅÅÅÅNNNK" när jag tryckte ned handaget på dörren ut mot korridoren. Allt för att sätta mig i säkerhet från bakterie-hud-molnet.
Det här är bara ett exempel i mängden av alla de som tyder på att jag kanske inte är helt ämnad för ett yrke på sjukhuset. Två veckor in på sjuksköterskeutbildningen (läste flumkurs tidigare) är jag redan sjukligt hypokondrisk. Och då läser vi ändå bara om den den "friska människan" den här terminen.
Igår försökte jag i alla fall ta tag i min sprutfobi. Jag var med Rebecka på Blodgivningen i förrgår för att kolla hur illa ställt det egentligen är med rädslan för tillfället. Jag svimmade visserligen inte, men tårarna brände bakom ögonen. Den kvällen gick jag hem, besviken, och skällde på mig själv. Att nu fick det vara nog. Jag klarar ju allt jag tar mig för. Innan jag somnade bestämde jag mig för att gå dit och anmäla mitt intresse följande dag.
Som ett tecken från ovan blev torsdagens första föreläsning inställd och jag fick det perfekta tillfället att gå ned en våning och anmäla mig. Med tre stöttande vänner klev jag in genom dörren och hämtade ut hälsodeklarationen som skulle fyllas i. När jag som bäst kryssade för om jag varit gravid de närmsta månaderna eller om jag vistats i Storbrittanien på 80-talet, slog det mig att
"hjälp, dom kommer ta blodprovet redan idag!". Jag hade mer väntat mig att få en tid nästa vecka och komma tillbaka, ännu mera peppad. Plötsligt kändes det inte lika självklart att lämna in det där pappret längre, och jag satt länge och velade och disskuterade med mina kamrater. Tillslut tog jag i alla fall mig själv i kragen och gick fram till receptionen där jag blev inskriven och fick en kölapp.
-
Nummer 60? Ropade en kvinna klädd i röd väst upp. Jag kände hur det isade längst ryggraden. Vi gick in i ett litet vitt rum med ett skrivbord och tillhörande stol, samt en röd brits där jag fick slå mig ner. Vi hälsade på varandra och hon berättade att vi skulle gå igenom hälsodeklarationen samt ta ett blodprov, men först skulle hon titta efter lämpliga blodkärl i mina armveck. Först spände hon om min högra arm och tryckte lite med fingret, sen gjorde hon om samma procedur på min vänstra arm.
-
Nej tyvärr, du kan inte bli blodgivare. Du har inga blodkärl.Lite frågande, men främst lättad, utbrast jag:
- Va bra då! Nu tittade hon lite frågande på mig och svarade:
-
Det beror väl på hur man ser på det...Hon tackade för mitt visade intresse och jag fick gå ut till mina kompisar som väntat på mig i hela 1 minut och 7 sekunder.
- Kom, nu går vi. Jag kan inte ge blod. Jag har inga kärl. Det är liksom inte meningen att det ska bli en SSK:are av mig...
Ojoj, här står jag och lutar mig. Att traska runt i NY tar på krafterna...
Blommor på träden och solsken i blick. VÅRKÄNSLA!
I Florida hade dock blomstern och solstrålarna kommit lite längre. 